Bild; av fantastiska Bruce Davidson.








.En kall och meningslös kram innan vi skildes åt igen. En sådan, i försök att vara angenäm, på-rutin-gest.
Men mellan dina fina armar kände jag lukten från ditt hår. Din hals, lukten från den och hur den snabbt spänndes lite mot min kind. Men på bara en bråkdel av en jätteliten, jätteviktig mikrosekund var det över. När du gick tog du all värme med dig. Vinden hittade snabbt innanför alla tre klädlager. Och plötsligt blev februarikvällen kallare än någonsin förut.

.Jag skrev dig många brev med tiden. Hälften brände jag upp, hälften lät jag bara ligga och blekna i solen.
Vi hittade på karaktärer. Spelade ett spel med svåra regler, ett spel vi visste att vi inte skulle klara av i slutändan. Ändå lät vi karaktärerna växa, vi lät de nästan bli större än det som var du & jag.
Det gick åt mycket brevbläck, bläck som i min iver inte ens hann torka ordentligt, bläck som blandades och flöt ut med mina tårar. Det bildades alltid en oklar sörja. Ibland fingrade du på de svart klumparna, för att liksom försöka reda ut det. & ibland pillade du mitt hår tills jag somnade, sådär så att jag vaknade med svarta slingor i allt det blonda.
Ungefär samtidigt brukade morgonsolen ha lättat upp allt det bläcksvarta, & då visste vi aldrig riktigt vad vi skulle säga. När den kämpat sig in genom persiennerna, skapat ett randigt mönster över det mjuka täckeslandskapet och våra nakna kroppar. Gårdagens ord och vinlukt kunde liksom hänga sig i luften.
Kanske var det dess kvävande egenskaper som gjorde att vi aldrig fann något mer att säga. Då kunde vi bara somna in igen, & glömma allt. Men innan sömnen mötte mig fanns det en tanke som ibland hälsade på; vi är bara förlorade förlorare, du & jag.